Avföringsinkontinens är det vanligaste problemet för äldre människor, men det kan förekomma i alla åldrar, även hos barn. Orsakerna till fekal inkontinens varierar. Dessa kan vara hemorrojder, det vill säga analvaricer. Avföringsinkontinens kan också uppstå efter förlossningen. Kontrollera vilka andra orsaker till fekal inkontinens är och vad som är behandlingen.

Avföringsinkontinensär ett problem med att kontrollera avföring (defekation) och läckage av gaser från mag-tarmkanalen. Enligt tillgänglig statistik är fekal inkontinens ett problem på 2-3% över hela världen. människor. Vissa patienter medavföringsinkontinensundviker att prata med läkare om sitt problem, förmodligen av förlägenhet, och därför tror man att den uppskattade frekvensen av detta tillstånd faktiskt är underskattad.

Avföringsinkontinens är ett viktigt problem eftersom det kan leda till irritation av analområdet (detta del av kroppen kan bli infekterad och utveckla kroniska, svårläkta sår), samt till betydande psykologiska störningar. En patient som tappar kontrollen över en sådan grundläggande fysiologisk aktivitet som avföring kan uppleva en betydande minskning av självkänslan och kan så småningom helt enkelt börja isolera sig från andra. Sådana komplikationer kan förebyggas genombehandling av fekal inkontinens- både icke-kirurgiska metoder och kirurgisk behandling är tillgängliga för patienter

Avföringsinkontinens - orsakar

Avföringsinkontinens kan förekomma hos en patient från födseln - detta är fallet med barn som har defekter i anusstrukturen och hos barn med defekter i ryggmärgen

Avföringsinkontinens kan också vara ett förvärvat tillstånd. Generellt sett inkluderarorsakerna till fekal inkontinensalla tillstånd som leder till försvagning av analsfinktern eller skada på nerverna som är involverade i avföring. Dessa störningar kan orsakas av sådana tillstånd som:

  • bäckenskador
  • diabetes
  • multipel skleros
  • förlossning
  • kronisk förstoppning
  • stroke
  • ryggmärgsskador
  • diarré
  • förekomst av komplikationer från annan kirurgisk behandlingsjukdomar (t.ex. hemorrojder)
  • genomgår strålbehandling av bäckenet
  • inflammatoriska tarmsjukdomar (t.ex. Crohns sjukdom)
  • rekt alt framfall
  • irritabel tarm-syndrom

Vissa av de faktorer som nämns (t.ex. episoder av diarré) kan leda till tillfällig fekal inkontinens, medan andra (t.ex. ryggmärgsskada) kan resultera i permanenta avföringsstörningar.

Avföringsinkontinens är vanligast hos äldre, men i själva verket kan den uppträda i alla åldrar - även hos en nyfödd.

Avföringsinkontinens: symtom

Avföringsinkontinens kan skilja sig från patient till patient. Vissa patienter upplever endast en förlust av kontroll över läckage av gaser från mag-tarmkanalen. I andra förekommer ovanstående störning, liksom ofrivillig avföring av lös avföring. Vid de allvarligaste formerna av fekal inkontinens kan patienten inte kontrollera flödet av gaser från mag-tarmkanalen eller utsöndringen av lös eller tät avföring.

Avföringsinkontinens kan vara akut, d.v.s. när patienten plötsligt känner behov av att göra avföring - den kan vara så stark att patienten inte hinner nå toaletten i tid. En annan form av sjukdomen är den där patienten passerar avföringen helt omedvetet - eftersom patienten inte känner trycket på avföringen sker tarmrörelsen spontant

Värt att veta

Det finns vissa grupper av patienter med ökad risk för fekal inkontinens. Här kan nämnas äldre personer, eftersom sjukdomen är vanligast hos dem. Kvinnor löper också risk att drabbas av fekal inkontinens, eftersom de har en riskfaktor som är specifik för dem enbart, det vill säga förlossning. Själva födelsen av ett barn av naturens kraft kan resultera i avföringsstörningar, men de kan också uppstå som ett resultat av komplikationer efter perinealsnittet eller som en komplikation efter förlossningen med användning av pincett. Ytterligare andra tillstånd där risken för fekal inkontinens ökar inkluderar demens, tillstånd av motoriska funktionshinder och den långa historien med vissa kroniska tillstånd (som diabetes).

Avföringsinkontinens: diagnos

När det gäller en patient med fekal inkontinens görs ett antal olika tester, vars huvudsakliga syfte är att ta reda på orsaken till störningen. Ett av de första testerna som kan utföras på alla läkarmottagningar,det finns en rektal undersökning som gör att du initi alt kan kontrollera spänningen i analsfinktern. De mer specialiserade testerna för diagnos av fekal inkontinens är:

  • anorektal manometri
  • transrekt alt ultraljud
  • bäckenmagnetisk resonanstomografi
  • avföring (röntgenundersökning utförd under avföring)
  • endoskopiska undersökningar (som koloskopi)
  • elektrofysiologiska tester (utvärdering av funktionen hos nerverna som är involverade i avföringsutsöndringen)

Avföringsinkontinens: behandling

Patienter med fekal inkontinens kan behandlas både konservativt och kirurgiskt. Den första av dessa behandlingar kan användas på de patienter som har låga tarmrörelser. Konservativ hantering bygger i första hand på att lägga om kosten – du måste minska risken för förstoppning. Patienter kan också rekommenderas att använda olika mediciner, främst loperamid mot diarré. Rektal rengöringsinfusioner rekommenderas också ibland.

Vid fekal inkontinens används ibland beteendeträning (biofeedback). I det här fallet är dessa övningar baserade på upprepade försök att dra åt analsfinktermusklerna. Under sådana övningar sätts en elektrod in i patientens anus, som är ansvarig för att registrera rektalmusklernas elektriska aktivitet. Resultaten av mätningarna presenteras på monitorer, så att patienten kan ta reda på hur hårt hans muskler är spända och om han utför övningarna korrekt. Beteendeträning vid fekal inkontinens syftar till att öka graden av kontroll av sfinktermusklerna, samt att öka analsfinkterns vilotonus

En annan behandling för fekal inkontinens är transrektal elektrisk stimulering. Den består i att en elektrod placerad i anus genererar impulser som stimulerar musklerna i analsfinktern att dra ihop sig. Upprepad upprepning av elektrostimuleringsproceduren förväntas leda, som i fallet med bio-fäktning, till att öka vilospänningen i analsfinktrarna

Om patienterna inte förbättrar sina tarmrörelser efter flera månaders icke-kirurgisk behandling, finns det en möjlighet att använda mer invasiv behandling. Olika typer av operationer används, till exempelanalsfinkterplastikeller implantation av en analsfinkterprotes. I en situation där alla behandlingar misslyckas eller patienter inte kan kontrollera avföringen alls, kan en stomi utföras,(d.v.s. bildandet av en tarmfistel, vilket leder till att tjocktarmens mynning ligger i bukens hud och avföringen samlas i de så kallade stomipåsarna).

Kategori:

Hälsa