Spasticitet är ett problem med muskler, främst på grund av överdriven spänning och begränsning av deras rörlighet. Orsakerna till spasticitet kan vara både nervvävnadsskador och multipel skleros eller en hjärntumör. Spasticitet är ofta ett allvarligt problem eftersom det kan leda till svår smärta eller svårigheter att röra sig.

Spasticitetär en term som kommer från det grekiska ordetspasticos , som bokstavligen översätts till "dra" eller "dra". Denna störning påverkar musklerna och består i överdriven muskelspänning, åtföljd av uppkomsten av motstånd när man försöker utföra passiva rörelser med de muskler som är involverade i patologin.

Muskeldysfunktion i form av spasticitet kan förekomma hos patienter i olika åldersgrupper - problemet kan observeras hos barn i princip från det ögonblick de föds, men det kan också vara en patologi som förvärvats senare i livet. Denna möjlighet beror på att det finns många olika potentiella orsaker till spasticitet.

Spasticitet: orsakar

Spasticitet visar sig som dysfunktion i muskelvävnaden, men orsakas av störningar i nervvävnaden. Orsakerna till spasticitet är olika tillstånd där det finns skador på de delar av nervsystemet som är involverade i kontrollen av motoriska aktiviteter, såsom: motoriska centra i själva hjärnbarken, kortiko-spinalkanalen (d.v.s. nervförbindelserna mellan hjärnan cortex och ryggmärgen) eller själva ryggmärgen. Generellt kan man säga att spasticitet orsakas av skador på sk övre motorneuron.

Under fysiologiska förhållanden får muskler två typer av signaler: vissa av dem stimulerar dem att fungera, andra är utformade för att hämma muskelaktivitet. I en situation då någon av de ovan nämnda delarna av nervsystemet är skadad rubbas balansen mellan de två typerna av stimuli - stimuli som stimulerar musklerna att arbeta börjar dominera, vilket i slutändan resulterar i att sensoriska stimuli, t.o.m. av minimal intensitet, kan leda till muskelkontraktion och uppkomsten av spasticitet.

Viktig

Det finns många olika tillstånd som detta kan inträffa iskada på den motoriska cortex i hjärnan, kortikal-ryggradskanalen eller ryggmärgen. De vanligaste orsakerna till spasticitet är:

  • skador (ryggrad eller huvud),
  • blöder in i nervsystemets strukturer,
  • multipel skleros,
  • cerebral pares,
  • tumörer i centrala nervsystemet,
  • slag.

Spasticitet: diagnostik

Det första testet som utförs på patienter med spasticitet är vanligtvis ett neurologiskt test. Utöver de tidigare nämnda avvikelserna kan neurologer även hitta andra patologier hos patienter, såsom en ökning av senreflexer eller förekomsten av polykloniska reflexer (t.ex. i form av fotskakningar).

Andra tester som utförs på patienter som upplever spasticitet beror på den misstänkta orsaken till problemet. Till exempel, om en patient har haft en huvudskada eller det finns en möjlighet att en CNS-tumör kan ha utvecklats, kommer de att genomgå avbildningstester, såsom datortomografi eller magnetisk resonanstomografi av huvudet. Å andra sidan, om man misstänker att orsaken till spasticitet kan vara multipel skleros, kan patienten förutom bilddiagnostik genomgå en lumbalpunktion, vars syfte kommer att vara att samla in och sedan analysera sammansättningen av hans cerebrospinalvätska

Spasticitet: behandling

Problemet med dessa muskeldysfunktioner är att de skador på nervsystemet som orsakar spasticitet oftast är irreversibla. Implementering av terapeutiska interaktioner hos patienter med spasticitet är dock nödvändig på grund av att det i frånvaro av behandling finns en risk, t.ex. uppkomsten av permanenta muskelkontrakturer och relaterade deformationer av led- och benstrukturer hos patienter. Dessutom kan spasticitet leda till en betydande smärtintensitet och även göra det svårt för patienter att utföra grundläggande aktiviteter, såsom personlig hygien eller att bara röra sig.

Behandling av spasticitet är ofta förknippad med olika svårigheter, men patienter med denna sjukdom bör aldrig sluta med behandlingen

Vid behandling av spasticitet används främst rehabilitering och farmakoterapi. Arbetet med sjukgymnast syftar till att förebygga ovan nämnda kontrakturer och deras konsekvenser, men också att låta patienterna behålla största möjliga rörlighet. Farmakologisk behandling av spasticitet består vanligen i att man peror alt av patienter tar olika mediciner, som t.ex.baklofen, bensodiazepiner (t.ex. diazepam eller klonazepam) eller dantrolen. Hos patienter med ett extremt allvarligt spasticitetsförlopp är det möjligt att implantera speciella pumpar för dem som kontinuerligt levererar baklofen till insidan av ryggradskanalen.

Förutom de som redan beskrivits, används ibland kirurgiska tekniker för att behandla spasticitet. Patienter kan ges injektioner av botulinumtoxin - detta ämne förlamar muskelaktivitet och minskar spasticitet. Begränsningen av sådan terapi är att effekterna av injektionen bara varar i några månader - efter denna tid, för att fortfarande kunna observera effekterna av behandlingen, är det nödvändigt att åter administrera botulinumtoxinet till patienten . Det är också möjligt att använda andra procedurer, som till exempel rhizotomi (dvs skära av nervrötterna som försörjer musklerna som drabbats av spasticitet). För närvarande görs fler och fler försök att använda tekniken för djup hjärnstimulering (DBS) vid behandling av spasticitet.

Om författarenRosett. Tomasz NęckiEn examen från den medicinska fakulteten vid det medicinska universitetet i Poznań. En beundrare av det polska havet (som mest villigt promenerar längs dess stränder med hörlurar i öronen), katter och böcker. I arbetet med patienter fokuserar han på att alltid lyssna på dem och spendera så mycket tid som de behöver.

Kategori:

Neurologi