Döden drabbar alla, även de som står dem närmast. Det är väldigt individuellt att sörja. Men det finns några ganska karakteristiska mekanismer för att reagera på en plötslig psykologisk chock efter nyheten om en älskads oväntade död. Och detta oavsett om evenemanget berör en eller flera personer, eller avser en intim eller kollektiv händelse. Hur överlever man en älskads död och återfår meningen med livet?
När vi möter en älskads död upplever vi först chocken. Det känns som om någon slog oss i huvudet, chockade oss. Efter en sådan hit känner vi vanligtvis ingenting, vi är chockade.
- Det är en tid då vi inte känner känslor för att de har blivit undertryckta - säger psykologen Dr Katarzyna Korpolewska. - Vi förvandlas till en s altpelare. Detta är den första fasen av stressreaktionen. Sedan kommer en sorts reflektion. Det är lite som om en på plats frusen docka drogs i ett snöre, som om någon hade väckt oss ur en djup sömn. Så här börjar förnekelsefasen
Vi har redan insett vad som hände, men vi accepterar det inte, vi vill inte tro det. Vi förnekar sanningen, förskjuter den från vårt medvetande och försöker till och med förskjuta den från det undermedvetna. Vi kan ha intrycket av att någon har gjort ett misstag, att allt kommer att förklaras på ett ögonblick. Och det blir bra igen. Precis som tidigare.
- Den här fasen kan ta lång tid, säger Dr Korpolewska. – De som lider tror att genom att förneka sanningen vinner de tid, och tiden kommer att fungera till deras fördel. I det här skedet tillåter de inte tankar om att en tragedi har inträffat.
Om det skulle vara bokliknande, skulle det efter förnekelsefasen finnas en fas som kallas förhandlingar. Detta är redan ett försök att förklara situationen som har uppstått, ett försök att ta sig ur den. Vi förklarar det för oss själva genom något tragiskt misstag, förbiseende, någon annans misstag. Samtidigt kan aggression uppstå mot dem som kan ha bidragit till en sådan situation. Vi tror att om det inte vore för någons oduglighet så kanske en sådan tragedi inte hade hänt och vi riktar vår ilska, ånger och ilska mot honom. Och i den här fasen kan du stanna väldigt länge. Och när vi väl upplever allt blir vi deprimerade. Och detta är ett tillstånd av verklig sorg.
Hur man hanterar en älskads död
Då är vi fullt medvetnavad som hände, vi känner helt våra känslor, vi lider för dem. Vi förnekar inte längre tragedin och dess omständigheter, vi försöker prata om den, anförtro oss till den, vi känner till och med ett behov av att prata om det. Tja, det är så det ska vara. Sorgeperioden börjar - tiden det tar att gråta ut, vara tyst i ensamhet och skrika ut ilska. Genom att tillåta oss själva att vara arga, i ett humörsvängning, gråta, minnas och känna smärta, uttrycker vi vår längtan efter att förlora ett liv med en älskad, och vi har all rätt att göra det.
Genom att ta på oss svarta kläder signalerar vi till andra att vi skulle vilja bli behandlade med en viss delikatess och vi ber om mer förståelse inom en snar framtid. Medan vi upplever sorg, låt oss inte avvisa andra människors hjälp till förmån för att helt isolera oss från vänner och lida i ensamhet. Om vi har ett sådant behov kan vi återkalla personen som gick bort tillsammans, prata med någon i vår närhet eller hålla tyst.
Om du vill hjälpa den sörjande, var bara vid deras sida: lyssna, krama dem, men fråga inte, döm inte, ge inte onödiga råd. Det faktum att du är ansluten i smärta lugnar oss med kärlek och med det faktum att du är nära.
I slutet kommer fasen att acceptera situationen, övertygelsen att om det inte finns någon utväg måste du fortsätta och så vidare.
Det händer aldrig att alla dessa faser följer efter varandra - säger Dr Korpolewska. – Ibland är några av dem inte där alls, medan andra blir längre. Bara en sak är säker - det kommer aldrig att bli sig likt igen, för det som hände måste ha satt sina spår.
I själva verket kan sorgeperioden pågå i flera år. Och ibland kommer det fortfarande tillbaka som en våg, fast inte i denna dimension. Men om denna period är farligt förlängd är det värt att besöka en psykolog för att undvika att leva med ett pseudo-leende på läpparna, men med en inre tomhet.