Antinukleära antikroppar är en del av en komplex diagnostisk process för systemiska bindvävssjukdomar. Den komplexa mekanismen för bildandet av antinukleära antikroppar gör tolkningen av deras resultat svår, och närvaron eller frånvaron av individuella antikroppar indikerar inte alltid en sjukdomsprocess. Vilka typer av antinukleära antikroppar finns? När ska testet utföras?

Innehåll:

  1. Antinukleära antikroppar - typer
  2. Antinukleära antikroppar - bildande och verkningsmekanism
  3. Antinukleära antikroppar - indikationer för testet
  4. Antinukleära antikroppar – vad handlar forskningen om?
  5. Antinukleära antikroppar - hur tolkar man resultatet?

Antinukleära antikroppar( ANA , anti-nukleära antikroppar) är autoantikroppar riktade mot element i cellkärnan, t.ex. DNA och cytoplasma. De är en av de mest mångsidiga och mest studerade antikropparna

Antinukleära antikroppar - typer

  • antikroppar mot extraherbara nukleära antigener (anti-ENA):
    • mot DNA-topoisomeras I (anti-Scl70)
    • mot ribonukleoprotein (anti-RNP)
    • mot Smith-antigen (anti-Sm)
    • anti-Mi2 / Mi-2
    • anti-Ro (SS-A)
    • anti-La
    • anti-Jo1
    • anti-PM-Scl
    • anti-Kn
  • antikroppar mot det porbildande proteinet gp-2010 (anti-gp-210)
  • antikroppar mot naturligt dubbelsträngat DNA (anti-dsDNA)
  • anti-centromera antikroppar (anti-ACA)

Antinukleära antikroppar - bildande och verkningsmekanism

Autoimmunitet är ett onorm alt svar från immunsystemet mot dess egna vävnader, vilket resulterar i uppkomsten av autoimmuna sjukdomar.

Olika mekanismer för autoimmunitet har beskrivits, varav en är frisättningen av antigener dolda från immunsystemet, t.ex. som ett resultat av inflammatorisk vävnadsskada.

De grundämnen som finns i cellkärnan frigörs, t.ex. DNA, RNA, histoner, som immunsystemet börjar känna igen som främmande och producerar antinukleära antikroppar mot dem.

Antinukleära antikroppar - indikationer för testet

  • misstänkta bindvävssjukdomar:
    • systemisk lupus erythematosus (närvaro av antikroppar hos 95-100 % av patienterna; anti-dsDNA-antikroppar är en specifik sjukdomsmarkör)
    • läkemedelsinducerad lupus (95-100 % av patienterna)
    • antifosfolipidsyndrom (40-50 % av patienterna)
    • systemisk skleros (80-95 % av patienterna, särskilt anti-Scl70-antikroppar)
    • polymyosit och dermatomyosit (40-80 % av patienterna, särskilt anti-Jo1- och anti-Mi2-antikroppar)
    • Sjögrens syndrom (48-96 % av patienterna, särskilt anti-Ro- och anti-La-antikroppar)
    • reumatoid artrit (cirka 10 % av patienterna)
    • juvenil idiopatisk artrit (mindre än 10 % av patienterna)
    • Raynauds syndrom (20-60 % av patienterna)
    • fibromyalgi (15-25 % av patienterna)
    • blandade bindvävssjukdomar (95-100 % av patienterna)
  • bedömning av sjukdomsaktivitet och övervakning av behandlingseffektivitet, t.ex. anti-dsDNA-antikroppar vid systemisk lupus
  • korrelerar närvaron av antikroppar med förekomsten av specifika symtom på sjukdomen, t.ex. Sjögrens syndrom och närvaron av anti-Ro- och anti-La-antikroppar
  • förutsäger sjukdomen i framtiden

Antinukleära antikroppar – vad handlar forskningen om?

Blod som tas från armbågsböjningen i en tom mage används för att fastställa antinukleära antikroppar

Metoderna för att bestämma antikropparna är mycket olika och beror på vilken typ av antinukleär antikropp som testas. Dessa är huvudsakligen immunologiska metoder som:

  • ELISA
  • RIA
  • indirekt immunofluorescens
  • dubbel immundiffusionsmetod
  • western blot

Vid antinukleära antikroppar används en tvåstegsdiagnos. Först utförs ett screeningtest med den mycket känsliga indirekta immunfluorescensmetoden

Den indirekta immunofluorescensmetoden består i att immobilisera HEp-2-celler härledda från mänskliga epitelceller på ett objektglas.

Celler av denna härstamning har antigener i sin cytoplasma och kärna som binder patologiska antikroppar från patientens blod.

Efter att ha tillsatt patientens serum till objektglaset, binder de antinukleära antikropparna till specifika antigener och är synliga under mikroskopet tack vare speciella fluorescerande markörer.

Fördelen med indirekt immunofluorescens är förmågan att differentiera antikroppstyperna på basis av typen av belysning av det fluorescerande färgämnet

Till exempel betyder en glödande kärna av homogen typ närvaron av anti-dsDNA eller anti-ssDNA.

Ett positivt resultat av screeningtestet måste alltid bekräftas. För detta ändamål används mycket specifika immunologiska metoder, t ex western blot. Efter detektering av närvaron och identifieringen av typen av antinukleär antikropp bestäms dess titer, d.v.s. den högsta utspädningen av serumet i vilken närvaron av antikroppar kan detekteras.

Antinukleära antikroppar - hur tolkar man resultatet?

Den korrekta titern för antinukleära antikroppar bör vara under 1:40.

Om screeningtestet för antinukleära antikroppar är negativt och det inte finns några kliniska symtom som tyder på systemisk bindvävssjukdom, bör diagnosen inte utvidgas till specifika antikroppar, t.ex. anti-dsDNA, anti-Sm.

Kliniskt signifikanta titrar hos vuxna anses vara ≥ 1:160 och hos barn ≥ 1:40.

Vid positiva resultat, föreslås det att testresultatet tolkas enligt följande:

  • titer 1: 40-1: 80 - borderline resultat (svagt positivt), i avsaknad av kliniska symtom på bindvävssjukdomar, rekommenderas det inte att upprepa testet eller utföra ett uppföljningstest, eftersom resultaten hos de flesta människor förändras inte under åren
  • titer 1: 160-1: 640 - medelpositivt resultat, i avsaknad av kliniska symtom på bindvävssjukdomar, rekommenderas att upprepa testet efter 6 månader
  • titer ≥ 1: 1280 - högt positivt resultat, i närvaro av kliniska symtom på bindvävssjukdomar krävs ytterligare specialistdiagnos för att diagnostisera sjukdomen

Det bör noteras att serologisk testning av antinukleära antikroppar är en del av en komplex diagnostisk process, och ett positivt resultat måste alltid tolkas mot bakgrund av den kliniska bilden och förekomsten av sjukdomens karakteristiska symtom.

Antinukleära antikroppar med låg titer finns i 5 % av den friska befolkningen och deras frekvens ökar med åldern

Dessutom finns deras närvaro i fysiologiska och patofysiologiska tillstånd där antinukleära antikroppar inte har någon diagnostisk betydelse:

  • infektioner t.ex. tuberkulos, syfilis, malaria
  • leversjukdomar, t.ex. cirros
  • lungsjukdomar, t.ex. sarkoidos, asbestos
  • cancer t.ex. leukemi, lymfom, bröstcancer, melanom
  • hudsjukdomar t.ex. psoriasis, lichen planus
  • efter organtransplantation, t.ex. hjärttransplantation, njurtransplantation
  • användning av läkemedel, t.ex. antiepileptika, hydralazin, litiums alt,
  • andra autoimmuna sjukdomar, t.ex. Hashimotos sjukdom, Addisons sjukdom, typ I-diabetes
  • graviditet(upp till 20 % av gravida kvinnor)
Värt att veta…

Uppkomsten av olika typer av antinukleära antikroppar kännetecknas av etnisk variation.

Till exempel är kaukasiska patienter med systemisk skleros mer benägna att ha anti-ACA-antikroppar, och afroamerikaner och afroamerikaner är mer benägna att ha topoisomerasreaktiva antikroppar.

Om författarenKarolina Karabin, MD, PhD, molekylärbiolog, laboratoriediagnotiker, Cambridge Diagnostics PolskaEn biolog till yrket, specialiserad på mikrobiologi, och en laboratoriediagnotiker med över 10 års erfarenhet av laboratoriearbete. Utexaminerad från College of Molecular Medicine och medlem av Polish Society of Human Genetics. Chef för forskningsanslag vid Laboratory of Molecular Diagnostics vid institutionen för hematologi, onkologi och inre sjukdomar vid Warszawas medicinska universitet. Hon försvarade titeln doktor i medicinska vetenskaper inom området medicinsk biologi vid 1:a medicinska fakulteten vid det medicinska universitetet i Warszawa. Författare till många vetenskapliga och populärvetenskapliga verk inom laboratoriediagnostik, molekylärbiologi och nutrition. Till vardags driver han som specialist inom området laboratoriediagnostik innehållsavdelningen på Cambridge Diagnostics Polska och samarbetar med ett team av nutritionister på CD Dietary Clinic. Han delar med sig av sin praktiska kunskap om diagnostik och kostterapi av sjukdomar med specialister på konferenser, utbildningar och i tidningar och webbplatser. Hon är särskilt intresserad av den moderna livsstilens inflytande på molekylära processer i kroppen.

Läs mer från denna författare

Kategori:

Forskning